Mitt livskall

Av Ulla Oppermann Blankholm / Foto: Hannah Lindberg, Dreamstime

Hannah Lindberg från Hofors delar ut hörapparater som donerats av GN Hearing till barn i Irak och Kurdistan där behovet är enormt. Med sin egen grava hörselnedsättning vet hon vilken stor skillnad hörapparater kan göra.

Hannah Lindberg

40-åriga Hannah Lindberg har en medfödd hörselskada och som barn gick hon både i dövskola och vanlig grundskola. Två dagar i den ena skolan och tre dagar i den andra.

”Jag kunde höra lite grann, men de två dagarna som jag gick i dövskolan kände jag mig inte som de andra eftersom jag kunde höra, och de andra dagarna kände jag mig inte som de andra eftersom jag inte kunde höra lika bra som dem. Jag var varken eller. Det var en identitetskris och jag vet hur svårt det är för barn att inte kunna höra”, säger Hannah Lindberg och fortsätter: 

”Det var ganska tufft, men det går inte jämföra med hur svårt de här barnen har det”, säger hon och syftar på barnen i Irak och Kurdistan som hon nu försöker hjälpa.

Sedan 2019 har hon delat ut cirka 1 500 hörapparater till barn i Irak och Kurdistan. 2015 var hon volontär i Grekland under de stora flyktingströmmarna och fick många olika kontakter, däribland chefen för Medical Aid som kontaktade Hannah Lindberg 2019.

”Han visste att jag hade en hörselskada och han hade ett projekt som han verkligen behövde hjälp med. Det hade blivit väldigt vanligt med hörselnedsättning efter bombattackerna i Irak, och landet själv kunde inte fixa det – det fanns inga ekonomiska resurser för det – så familjerna här var tvungna att betala för hörapparater själva, vilket de inte kunde”, berättar Hannah Lindberg, som tillfrågades om hon ville bli projektledare från Sveriges sida. 

Hon uppskattar att det för närvarande finns cirka 2 000 barn i Irak och Kurdistan som inte får hjälp med sin hörselnedsättning och att det kommer tio nya fall varje vecka. Hon betonar att det finns ett mörkertal. 2019 åkte hon till Irak och Kurdistan första gången och har sedan rest dit några gånger under 2021. Hon minns en pojke som hade fötts döv och inte hade fått någon hjälp alls.

”Han hade inte lärt sig teckenspråk och hade inte fått någon hjälp övrhuvudtaget. Det är som att resa bakåt i tiden – och det måste säkert också ha sett ut så i Sverige en gång i tiden. Det finns verkligen mycket att göra”, säger Hannah
Lindberg, som drömmer om att kunna öppna en dövskola i Irak en dag, men inser också att det kommer att behövas 
mycket tid, planering och ekonomi för att förverkliga drömmen.

Läs också om den professionella cyklisten Elisabeth Sveum, som kan leva normalt eftersom hon gjorde något åt sin hörselnedsättning

Det är en oerhörd känsla
Hon har varit ute på fältet och sett barn, som många gånger inte förstår vad det handlar om, få hörapparater.

”Men familjerna, som ofta vill vara med, de förstår. De blir så glada och man kan se vilken stor skillnad man kan göra för en persons liv, och då känns det bra att veta att man har många fler hörapparater med sig – och att många fler kommer att få nytta av dem. Det är en oerhörd känsla”, säger Hannah Lindberg. Hon vet att de barnen nu kommer att kunna få ett socialt liv och följa med i skolan, och hon känner som bekant till hur förfärligt det är att hamna i utanförskap.
”Jag tror att vi alla kan göra något och jag gör det jag kan. Det här är mitt sätt att bidra till att vi får en lite bättre värld. Vi har ett ansvar för varandra, oavsett vilken del av världen vi bor i”, säger Hannah Lindberg och fortsätter:

”Jag har alltid varit driven av att hjälpa till – så mycket jag kan. Jag har aldrig varit rädd för att resa ut i världen. Det är mitt livskall. Det är så jag lever och gör, och det är så jag kommer att göra under resten av mitt liv”, säger hon och tillägger att hennes barn på 11 och 13 år börjar bli vana vid att hon reser bort då och då. De förstår, men de vill också att deras mamma ska vara hos dem. Hanna Lindberg är ensamstående, vilket inte gör det lättare, men hon försöker också att involvera sina barn. De har till exempel sålt armband i skolan för att samla in pengar. 

”Jag försöker visa dem att det finns en värld utanför Sverige. De gillar inte att jag är borta, men de är stolta – de förstår. De brukar säga att de lånar ut sin mamma till Irak”, berättar Hannah Lindberg, som annars arbetar inom socialtjänsten.

Det är en stor sak i Kurdistan när så många hörapparater delas ut – det var därför en presskonferens hölls.

Du hör bara det du vill
När Hannah Lindberg var fyra år upptäcktes det att hon hade nedsatt hörsel och det var också då hon fick hörapparater. Hörselnedsättningen var måttlig då och hörseln försvann nästan helt i en period under tonåren. 

”När jag var liten fanns det ingen större förståelse för att var annorlunda. Jag blev mobbad och ville inte ha på hörapparaterna. Så jag satt längst bak i klassen och lyssnade på musik eftersom jag inte orkade försöka höra vad lärarna sade. De påstod att jag bara hörde det jag ville höra”, säger Hannah Lindberg, som fick kämpa för att kunna vara som alla andra. Hon tror att det nog är annorlunda att växa upp med en hörselnedsättning idag.

”Då hade man nog mer stått upp för sina rättigheter och vidhållit att det inte är något fel på en. Att man är lika bra som alla andra. På den tiden fanns det ingen förståelse vare sig hos lärarna eller barnen – och inte heller hos de andra barnens föräldrar”, säger hon och minns en episod där klassen behövde byta klassrum eftersom akustiken var så dålig. Som nioåring kunde hon höra hur de andra barnens föräldrar pratade om att det var på grund av henne.

”Jag minns fortfarande hur dåligt jag mådde. Jag ville bara försvinna”, berättar Hannah Lindberg, som kallades ”Deafhannah” i Hofors där hon växte upp. Hon lämnade Hofors och flyttade till Stockholm men återvände när hon
själv fick barn, även om hon alltid svurit på att det aldrig skulle hända.

”Stockholm är ingen bra plats för barn att växa upp på, så jag flyttade tillbaka, men mina barn har det bättre här än  jag hade det. Men det finns fortfarande folk kvar här som mobbade mig när jag var liten”, säger Hannah Lindberg.
Medical Aid grundades i Norge och är en ganska liten organisation. Hannah Lindberg är den enda svenska representanten medan det finns tre i Norge.

”Vi behöver verkligen folk som vill hjälpa till – inte bara med att få ut hörapparater till dem som behöver det, utan även hjälp med att få ut mediciner till sjuka barn. Det är helt fantastiskt att kunna hjälpa till på det sättet”, säger hon och fortsätter: 

”Att kunna se en pojke och hans familj bli överlyckliga över en hörapparat får en att känna sig lycklig. Lyckoruset är en riktig adrenalinkick. Att veta att det har en sådan effekt är nog det som driver mig och får mig att fortsätta.”

Läs mer om barn med hörselnedsättning här

Läs flera inlägg