Av Ulla Oppermann Blankholm Foto Joachim Rode
Det var så nära som det överhuvudtaget kunde komma: För några år sedan var 24-åriga Johanna Gallus nära att lägga sin livslånga hobby på hyllan på grund av sin hörselnedsättning. Hon är övertygad om att hennes liv skulle ha sett helt annorlunda ut i dag och kan inte låta bli att fundera över allt det hon inte kunnat uppleva.
Hon orkade inte gå till stallet. Inte alls. Ridningen hade annars varit en helt fast och fascinerande del av vardagen sedan hon var fem år gammal. Men efter en dag i skolan blev hon helt enkelt så trött att hon bara ville sova. Helgerna
tillbringades också under täcket. I kombination med att ridläraren ständigt blev arg på henne för att hon inte följde instruktionerna gled hon in i tankemönster som hon aldrig haft tidigare. När Johanna Gallus var 17 år funderade hon på att helt sluta med det som hon älskade så: Ridningen.
Under denna period skaffade hon hörapparat efter att varit medveten om sin hörselnedsättning i flera år.
”Det gjorde stor skillnad i min vardag. Jag var plötsligt mycket mindre trött och mycket piggare i huvudet – jag blev nästan en helt annan människa”, säger Johanna Gallus, som återfick sin passion för sadlar och tyglar – den största
vinsten av att kunna höra igen.
Tidigare var koncentrationen på helspänn och hon manövrerade alltid hästen höger om för att kunna höra ridläraren – och inte ens det räckte till alla gånger – men nu är det helt annorlunda, även om vinden i ridhallen kan vålla problem. I dag rider hon fem till sex gånger i veckan, och har dessutom tävlat med stor framgång med sin
egen häst Heart Beat’s Brakeout, efter elithingsten Heart Beat.
”Hade jag slutat rida hade mitt liv sett helt annorlunda ut. Det funderar jag ofta på. Tänk allt som jag hade gått miste om”, säger hon och tillägger:
”På ridtävlingar blir andra ofta arga om hästen plötsligt vägrar eller har klarat sig dåligt på en tävling. Jag försöker vara positiv i stället – jag är jättebra på att se det positiva i sådana situationer. Det har jag lärt mig genom åren och kanske uppskattar jag det mer eftersom jag var så nära att sluta rida. Bara det att ha kommit ut och rida är härligt.”
Gjorde inget åt sin hörselnedsättning i nästan 20 år
När hon säger att hon varit medveten om sin hörselnedsättning i flera år handlar det verkligen om ”flera år”. Hennes skolsköterska påpekade det när hon var sex år gammal, och sedan dess har hon regelbundet gått till en öronläkare för kontroller.
”Det var inget som påverkade mig så mycket, men jag var ju inte så gammal då, så jag tänkte nog inte så mycket på det. Jag försökte alltid se till att jag befann mig till höger om andra så att jag kunde höra med mitt vänstra öra och jag
talade alltid i telefon med vänster öra. Läraren var också uppmärksam på att jag behövde sitta på rätt sida i klassen, så det kanske hade en viss inverkan – men det var inte något som jag själv märkte av”, säger Johanna Gallus som sätter allt i perspektiv medan hon talar om det.
”Jag har gått med det i nästan 20 år. Jag önskar nog egentligen att det hade gjorts något åt hörselnedsättningen tidigare så att omvälvningen inte blivit så plötslig.”
Samtidigt är hon fullt medveten om att hon som barn avfärdade sin hörselnedsättning. Det var inte så farligt. Det skulle nog gå. Om hon kunde säga en sak till sitt dåvarande jag så skulle det vara:
”Något måste göras!” ”Min mamma tjatade om det ibland, men jag sade bara att det inte var så farligt och det sade
jag också till öronläkarna – och varför skulle de göra något då? Kanske trodde de också att jag skulle klara av det, även om jag inte själv insåg behovet”, säger Johanna Gallus, som inte längre kunde skjuta upp beslutet om hörapparater en bit in i tonåren. Första tiden i gymnasiet började det på allvar att störa henne att hon inte kunde höra vad lärarna sa – inte ens om hon satt längst fram i klassrummet. När det var stojigt bakom henne tappade
hon koncentrationen. Det gick inte alls.
”Även om jag idag tycker att jag borde ha haft hörapparater tidigare, så är det med blandade känslor, för när jag var 17 år så trodde jag att det var någonting som bara gamla människor använde. Men jag har inte träffat någon som
tittat konstigt på mig när jag har berättat att jag använder hörapparat. Vissa tror att det är ett skämt och säger ”Du har väl ingen hörapparat” eftersom de inte kan se den för mitt långa hår, och så får jag säga: ”Jo, det har jag faktiskt.”
En sak är vad hörselnedsättningen har betytt för henne själv genom åren, något annat är vad den har betytt för närstående. Ofta var de tvungna att upprepa det som sagts eller ställa sig på hennes ena sida.
De har också levt med min hörselnedsättning, även om det är jag som har den. De har alltid varit tvungna att vara uppmärksamma på att jag har uppfattat det som sagts – och det slipper de nu”, säger den 24-åriga ”hästtjejen,” som hon kallar sig själv.
Läs om Torsten Erlandsson som säger att livet inte är slut med en hörselnedsättning
Jag kan höra allt
Det var alltså inte bara hon som behövde vänja sig vid att kunna höra igen.
”Plötsligt kunde jag höra allting klart. Första gången jag satte mig i bilen med hörapparaten på kunde jag höra kupéfläkten. Jag hade aldrig tänkt på att jag inte kunde höra den. Jag minns att jag sa: ”Vänta – jag kan höra allt.” Det krävde också viss tillvänjning eftersom jag tidigare alltid behövde stå bredvid den som jag ville höra. Det
var också svårt för mina väninnor att vänja sig vid att de inte längre behövde tänka på det”, minns Johanna Gallus och är glad över att hon inte längre besvärar andra med sin hörselnedsättning.
Hon måste ärligt erkänna att hon inte tycker att det var kul att använda hörapparat till en början.
”Man säger ju knappast: Kolla vad jag har här. Det var inte något jag gick och pratade om. Nu tänker jag inte på det längre”, säger hon och berättar att den största nackdelen med att skaffa hörapparat helt enkelt var att komma
ihåg att sätta på den. Till en början var det svårt att komma ihåg, öronen började klia och batterierna tog ibland slut
utan att hon hade några extra att byta med. Allt detta har hon vant sig vid.
” Idag kan jag inte påstå att det finns några stora nackdelar med att använda hörapparater”, säger hon.
Läs också om tidigare Fröken Sverige Eva Svensson, som tagit makten över sin dåliga hörsel
Så kan man inte säga till en hästtjej
Även om hon hade övergett idén om att sluta rida sedan några år var hon ofrivilligt tvungen att prova hur det kändes under 2020, när hon bröt ryggen efter att ha ramlat av en häst.
”Nu blev jag inte trött i huvudet, utan trött i ryggen. Läkaren sade att jag inte skulle kunna sitta på en häst på minst ett år, men jag tror inte riktigt att man kan säga så till en hästtjej. Jag bröt ryggen i april och i september tävlade jag i
Danmarksmästerskapen”, säger Johanna Gallus, som lyckades knipa en bronsmedalj. Hon är glad över att tävlingen blev en succé och att det nu börjar gå åt rätt håll igen – särskilt med hästen Heart Beat’s Brakeout – som också ofrivilligt har tagit paus i några år – och som hon tidigare har haft stora framgångar med. Hon har alltid drömt om att göra karriär inom ridsporten, men nu fokuserar hon på sin utbildning som inköpare.
”Det är jättespännande, men om det är det jag ska syssla med resten av mitt liv vet jag inte än. Jag har svårt att planera fem år i framtiden. Självklart vill jag ha en bra karriär och lyckas på den fronten, men om jag är där om fem år – det vet jag inte. Det är mycket som kan hända. Jag tar saker och ting som de kommer,” säger Johanna Gallus.
Hörseln är i alla fall inte längre en parameter eller en stoppkloss.
Navn: Johanna Gallus
Ålder: 24 år
Bostadsort: Kruså i Danmark
Utbildning: Finansekonomi (2020). Pågående utbildning som inköpare hos Saab Danmark i Sønderborg.
