Har tagit makten över sin dåliga hörsel

Eva Svensson är 37 år när det en dag slår lock för öronen. Kanske har jag fått vaxproppar? tänker hon. Nej, några sådana hittar inte doktorn i örat. Hörseln försämras fort och hon börjar använda hörapparat på båda öronen. Samtidigt kommer en olidlig tinnitus. Ett isande brus med tjut och signaler, som om någon försökte ställa in rätt kanal på en radio. Det överröstar människor som talar i vanlig samtalston. Ibland kommer det in en hög ton, men den dämpar sig snabbt.

Eva Svensson blir först chockad och börjar undersöka hur hon ska få bort oljudet. Testar akupunktur och massage, men inget fungerar. Så börjar hon på egen hand jobba med acceptans. Att reta sig på ljudet hjälper inte, resonerar hon, det gäller att lära sig leva med det. Hon har sedan länge arbetat med att fokusera på sin andning för att slappna av i stressade perioder och för att kunna somna.

I dag är Eva Svensson 62 år och hörselnedsättningen har blivit en del av vardagen. I början, då för 25 år sedan, var hörapparaterna inställda på en högre volym, för att lura tinnitusen; människornas röster blev högre och då hördes bruset mindre.

Läs också hur ett modernt hörapparat kan hjälpa tinnitus

– Hörseln har fortsatt gå ner och i dag klarar jag mig inte utan hörapparater. Jag stoppar i dem direkt när jag vaknar och går aldrig utanför dörren utan ett extra par i väskan. Det enda positiva med att inte höra på nätterna är att jag varken hör åskan, hunden eller mannen som snarkar.

Den mentala träningen har också haft effekt, vanligtvis lyssnar hon inte längre på sin tinnitus. Men vissa dagar är bruset och tjuten fortfarande påfrestande. Då pratar hon snällt med sig själv.

– Jag kan säga att ”I dag, Eva är den väldigt jobbig, den här tinnitusen” eller ”Det är synd om dig Eva, i dag är det jobbigt”, och så klappar jag mig själv på kinden.

Eva Svensson är en aktiv person som möter många människor i olika sammanhang. Hon spelar mycket golf och driver tillsammans med sin man ett konsultföretag inom hotell och restaurang, bygg och golf. Hon är även utbildad livscoach. Arbetet innebär en hel del representation. Hon ser till att vara öppen och tydlig med sin hörselnedsättning, och samtidigt ha glimten i ögat. Använder gärna några standardkommentarer i mötet med nya människor.

– Jag skojar till exempel om att jag måste gå nära för att höra och säger ”Jag är lite närgången för jag hör så förbaskat dåligt dåligt”. På stora middagar går jag runt till dem som sitter mittemot, presenterar mig och säger att vi kan prata efter middagen, eftersom jag inte hör över bordet. Ibland skojar jag och avslutar med ”Så att du inte tror att jag är stöddig!”.

Appar i telefonen, som är kopplad till hörapparaterna, är en stor hjälp i många sammanhang. Hon använder gärna programmet ”Restaurang” som förstorar ljudet framför öronen och stänger av bakåt. Då vänder sig Eva Svensson mot dem hon pratar med och bryr sig inte om omgivningen. På middagar sitter hon helst med en vägg i ryggen för att minska sorlet. Personer som känner henne brukar direkt fråga: Var vill du sitta Eva?

– Jag vänder det till något positivt, och tänker att det här är fantastiskt, jag får börja bestämma i livet. Det gäller att ta makten över sin dåliga hörsel. Men nu har jag så bra hörapparater att jag hör nästan överallt. Hörapparaterna har blivit mycket bättre med åren, det går inte att jämföra. Nu har jag Rolls Royce i öronen och har fått hjälp både privat och genom landstinget.

Läs också blogginlägget om Bo Vestergaard

Eva Svensson upplever att många skäms för att de hör dåligt och drar sig för att skaffa hörapparat. Hon tror att det kan bero på att det är vanligt med nedlåtande skämt om hörsel. Folk låtsas vara väldigt gamla och säger ”Va? Hör du inte?” eller artikulerar överdrivet och säger ”Hör du mig nu?”.

– Jag är ingen ilsk person men jag brukar säga, på ett trevligt sätt, att ”Ja, det är jättejobbigt för mig” och då brukar de inse att skämtet inte var roligt. Men jag tycker att det börjar bli bättre.

Samtidigt kan hörselnedsättningen skapa närhet till andra människor.

– Jag kan inte slänga ur mig saker i farten utan behöver gå fram till andra och vara närvarande i samtalet. Jag blir jordnära eftersom jag måste koncentrera mig när jag lyssnar. Jag tror att andra människor känner att jag är intresserad och att vi får en bra och nära dialog.

1975 vann Eva Svensson skönhetstävlingen Fröken Sverige. Hon var 17 år och visste inte vem som hade anmält henne. Det kändes smått fånigt att åka runt och le med ett band över axeln. Samtidigt gav det henne stor livserfarenhet.

– Jag hade stenkul och fick vara med om så mycket; resa runt i Sverige och USA, möta många människor, hålla tal och stå på olika scener. Men redan då var tävlingen förlegad i mina ögon.

Samtidigt fick hon se modellyrkets baksida. Det var en hård affärsvärld där tjejerna slogs om att träffa rätt fotograf, det gällde att hänga med på olika fester och bli utvald på castings. Tjejerna blev studerade från topp till tå och bedömda. De var objekt som dög i vissa situationer men inte i andra. Ibland var låren lite för tjocka, ibland var hårfärgen fel.

– Vem är inte känslig för yttre bedömningar i den åldern? Om du ska gå in i det yrket måste du göra det med öppna ögon och se dig själv som en produkt. Men jag led inte av det, jag var nog starkare än jag trodde då, och tyckte mest att det var skoj, men samtidigt förstod jag att den här hårda businessvärlden inte var en plats för mig, även om jag inte hade ord för det då.

Samtidigt tror Eva Svensson inte att hon blev vald till Fröken Sverige på grund av sitt yttre.

– Jag tror att de såg att jag hade en annan potential. Jag var inte blyg utan hade en grundtrygghet och vågade gå ut på scenen.

Eva Svensson lade snabbt modellyrket på hyllan och startade i stället en restaurang tillsammans med sin dåvarande man. Hon fann också amatörteatern som ett sätt att få utlopp för sina känslor. I många år spelade hon i bland annat Halmstadsrevyn och Scendraget på Halmstads slotts borggård om somrarna.

Det finns stora likheter mellan att vara skådespelare och livscoach, menar hon. För att gestalta en karaktär måste du förstå syftet med orden hon säger. Du behöver fråga dig vem hon är, vad hon vill och var hon kommer ifrån. Där finns svaren till varför personen reagerar som hon gör, varför hon blir arg eller gråter i ett visst ögonblick. Eva Svensson spelade sista föreställning 2016.

– Teatern var helt underbar, men den tog för mycket tid till slut. Det var också ett helsike med öronen, som rundgång och oro för att hörapparaterna inte ska orka hela vägen.

Om medspelaren stod en bit bort på scenen och talade ut mot publiken hörde Eva Svensson inte var personen sa. Hon fick medhörning, alltså att det ljud som gick ut i högtalarna, mot publiken, kopplades till hennes hörapparater.

– Det var också tufft eftersom jag som hörde dåligt måste vara superkoncentrerad hela tiden, och en föreställning är ju två och en halv till tre timmar lång.

Nu hämtar hon i stället energi genom att spela golf. Ute på banan finns inga ljud som studsar. Tillsammans med sin man åker hon gärna iväg på olika resor med golfklubben.

– Jag är så innerligt tacksam för golfen. Då är jag ute och rör på mig och har himla trevligt.

I dag försöker Eva Svensson träffa sin audionom ofta och mellan gångerna skriver hon ner saker om hörapparaterna som är lätta att glömma bort lagom till besöket. Till exempel att vinterdäcken knastrar något otroligt när hon ska starta bilen.

Hon försöker också underlätta sin vardag på olika sätt. I huset har Eva Svensson och hennes man till exempel installerat ett brandlarm med lampor som blinkar vid en eventuell eldsvåda. De har även satt in ljudabsorberande material i taket i ett par rum.

Det gäller också att planera sin energi. När Eva Svensson åker iväg för umgås med sina barnbarn tar hon tåget i stället för bilen. Det är för att kunna vila, läsa böcker och flyta iväg på sina vågor.

– Jag måste vila huvudet innan jag träffar två killar på fem och sju år, som pratar med mig hela tiden i tre dygn. Det roligaste de vet är när de badar i badkaret och jag ska in i duschen och tar ut hörapparaterna. De ska testa mig, och jag ser i spegeln hur de ropar ”mormor”, skrattar och tittar förvånat på varandra när jag inte hör.